Ibland är allt sådära orättvist. Man kämpar redan i motvind och precis när tror att vinden ska avta så kommer alltid den hårdaste och sista vindenpusten. Så man ramlar omkull och måste börjar om från noll igen. Just precis där är jag nu, vid noll. Det är så orättvist att när man tror att allt är över så kommer något nytt. Som man hade glömt eller helt enkelt struntat att ta tag i. Jar orkar inte med att det ska vara så orättvist. När jag har ett tydligt mål som jag kämpar till så är det alltid något som ska stoppa mig. Jag blir så trött på sånt, det är inte rättvist.