Jag vill bara stanna tiden för tillfället. Släppa allt och fokusera på en sak. Men det går inte riktigt. Jag börjar gråta för minsta lilla grej som går fel. Absolut inte likt mig, men just nu är det en sån period. Men det jobbigast är att i morgon måste jag visa mig stark. Vilket jag vet redan nu att jag inte kommer klara av det. Jag vet att jag borde tänkt till en gång extra innan vi tog beslutet. Ja, man är faktiskt två om det. Men helt plötsligt blev det så att all ansvar hamnade på mig och inte på oss. Och vi kan väl säga att det var där det börja. Först ville inte jag, sen inte du, då ville jag, men inte du. Och nu är det som det är.

Jag önskar idag att jag kunde se in i framtiden. För i sånt fall så hade det varit lättare. Men nu är allt bestämt och det blir som det blir. Det kanske är bäst så. Eller det är bäst så. Jag har nog bara svårt att inse det.

Det är inte det att jag inte klarar av det. Det är bara det att just precis nu är det inge bra läge i livet. Jag känner mig för ung. Men andra sidan så kanske jag känner så här för att jag är rädd för att bli vuxen.

Jag har inte skrivit om Balder på bloggen för jag visste inte om vi skulle behålla honom eller inte. Men imorrn får han ett nytt hem.